Dialogiska möten frigör dolda resurser
Att bara förlita sig på tester är att väja för det komplexa, menar Lisbeth Ohlsson. Istället borde pedagoger och psykologer utveckla sin kompetens att upptäcka och frigöra dolda resurser för lärande i vardagliga pedagogiska möten.
Född 1946
i Mölndal
Disputerade
2008-10-17
vid Lunds universitet
Educational encounters with adult students in difficult learning situations
Hur blev du intresserad av ämnet?
Intresset väcktes redan när jag som tonåring jobbade på en stor institution för – som det hette på den tiden – efterblivna personer. Jag minns att jag inte tyckte att beskrivningen av dessa människor stämde med verkligheten. Jag funderade mycket över detta då och frågorna följde med mig när jag så småningom som nybliven psykolog skulle diagnostisera barn. När jag träffade barnen och fick höra deras tankar så kunde jag se dolda resurser hos dem som inte syntes i protokollen. Under mina yrkesverksamma år som psykolog, lärare och specialpedagog har jag sedan fortsatt att fundera kring dolda resurser och min egen roll och till slut tänkte jag att om man funderar så mycket som jag gör, då måste man nog börja forska.
Vad handlar avhandlingen om?
Den handlar om hur vuxna människor i svåra lärandesituationer ser på sitt liv och sitt lärande. Men framför allt så handlar den om hur man genom dialogiska möten kan upptäcka och frigöra dolda resurser hos människor. Resurser som inte kommer fram vid vanliga standardiserade test. I förarbetet till avhandlingen har jag intervjuat 23 anställda vid Samhall som hade misslyckats vid ett tidigare intagningstest till Komvux. Istället för att låta dem göra ytterligare ett test så gjorde jag en fördjupad bedömning. Jag lät dem tänka högt kring olika uppgifter i svenska och matte och berätta om sina tidigare erfarenheter av skolan, om sitt liv och om sitt eget lärande. Jag har djupanalyserat bandinspelningarna från fyra av dessa möten och avhandlingen kan också sägas handla om hur man som pedagog eller psykolog kan undersöka sin egen praktik.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
Den viktigaste slutsatsen är att människor har dolda resurser för lärande som kommer fram i interaktiva möten. Personer som har misslyckats i skolan, eller som inte har fått gå där alls, har ofta svaga röster och dåligt självförtroende och då gäller det att möta dem på ett annat sätt än genom sedvanliga bedömningar. Och – framför allt – så gäller det att lyssna! I mina möten kom det fram kunskaper i matte och svenska som aldrig hade kommit fram i vanliga tester. Dessutom så visade det sig att alla hade en vilja att lära sig mer.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
Mycket kände jag igen från mina år som psykolog och specialpedagog men jag hade inte tidigare haft möjlighet att vetenskapligt analysera vad jag sett och hört. Och jag hade inte heller sett helheten och det komplexa så tydligt. Nu kunde jag se återkommande teman i dessa människors livsberättelser: känslan av att ha blivit urskiljd, att plötsligt inte få gå kvar i en klass och så vidare. Känslomässigt svåra upplevelser som gjort att de hade lagt skulden på sig själva. En skuld som de fortfarande bar runt på. Många kunde exempelvis uttrycka sig som att jag klarade inte av skolan så därför fick jag gå i en annan klass.
Vem har nytta av dina resultat?
Alla som arbetar i skolan. Dessutom så kan alla, precis som jag, reflektera över sin egen praktik. Man behöver inte skriva en hel avhandling men alla kan stanna upp ibland och fundera över sin egen roll. Kanske kan man spela in sitt eget arbete då och då och diskutera det med kollegorna, med hjälp en specialpedagog eller en psykolog.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
Jag hoppas att vi pedagoger och psykologer inser att vi är en del av den vi bedömer. Personerna i min studie ville lära sig och hade dolda kunskaper. Samtidigt så hade de en mycket dåligt tilltro till sin egen förmåga. Vår utmaning är att minska skulden och få eleven att skapa en ny relation till det egna lärandet. Först då kan vi frigöra deras dolda resurser. Jag hoppas också att mina resultat ska leda till en diskussion om vad vi ska ha strikta bedömningar och tester till. Bilden som framträder i min studie är komplex och att bara förlita sig på tester är att väja för det komplexa. Istället borde vi utveckla vår kompetens att upptäcka och frigöra dolda resurser för lärande i vardagliga pedagogiska möten med elever.