Unpacking Digital Game-Based Learning

Abstrakt

I denna avhandling presenteras en djupgående undersökning av digitala lärospel och hur de utvecklas för, och används inom, skolutbildning. Lärospelsforskning har traditionellt sett främst fokuserat på att undersöka spels utbildningspotential ur ett produktcentrerat perspektiv där spel och spelare sätts i centrum. Detta perspektiv har bidragit till en högre förståelse av sambandet mellan olika typer av spelmekanik och pedagogiska principer, samt vad spelare tar med sig från sina interaktioner med spelinnehåll. Allteftersom denna typ av forskning påvisat olika typer av positiva sammanhang mellan spelande och lärande har således även argumenten och trycket för att använda spel i skolan växt. Men, trots att vår förståelse för vad som händer i förhållandet mellan spel och spelare växt, så är förståelsen av de krav och förutsättningar som spel ställer som utbildningsverktyg fortfarande väldigt begränsad; prioriteringen av att förstå spelens inneboende potential har lett till ett synsätt som inte tar utbildningsmiljöers realiteter i åtanke. Resultatet av detta är att det i dagsläget finns en stor mängd argument för varför digitala spel har stor potential för lärande och därmed bör användas mer i skolutbildning men det finns få studier på hur denna potential faktiskt kan sättas i bruk, eller om den ens uttrycker sig som förväntat när spelen används i verkliga utbildningssammanhang.

Med denna kunskapsbrist i åtanke undersöker och beskriver denna avhandling hur formella utbildningssammanhang och digitala spel förhåller sig till varandra både konceptuellt och praktiskt. Genom fältstudier som inkluderat både utvecklare, utbildare och elever har utmaningar som uppstår i det unika mötet mellan utbildning och spelande identifierats. Observationer från fältstudier stöds även av intervjumaterial där lärare och utvecklares arbetsprocesser och synpunkter kring utbildning och lärospel undersökts. De huvudsakliga utmaningarna som uppdagats i dessa studier är att den ”traditionella” synen på spelutveckling, spelande och spelare är svårförenlig med skolutbildnings realiteter, pedagogiska principer och skolan som marknad för spelkonsumtion. Kort sagt så delar spel skapade för informellt och formellt spelande (ex. för hemmabruk kontra klassrumsanvändning) många ytliga likheter, men användningskontexterna introducerar så pass olika krav och förutsättningar att informella och formella spel och spelsituationer inte är jämförbara.

Avhandlingen konstaterar slutligen att lärospel utgör en unik blandning av användbarhet, spelupplevelser och kontextberoende aktiviteter för meningsskapande. Lärospel kan inte förstås till fullo om de endast ses som ett läroverktyg, eller endast som en spelupplevelse. För att lärospel ska mogna och bli användbara och effektiva för skolutbildning i större utsträckning behöver både utvecklare och utbildare förändra sina arbetsprocesser i sina organisationer och metoderna genom vilka de skapar och använder spel och läromedel. Lärospels användbarhet kan inte förstås som enbart ett förhållande mellan spel och spelare då de i själva verket utgör ett stort system av aktörer, processer och användningskontexter, som var och en påverkas av individuella och lokala krav och förutsättningar. Med detta i åtanke yrkar denna avhandling för en mer systemorienterad förståelse för lärospel där spelobjektet inte separeras från kontexter och arbetsprocesser. Avhandlingen bidrar även till systemperspektivet genom att presentera modeller som beskriver systemet som lärospel utgör, samt en serie rekommendationer som kan hjälpa utbildare och utvecklare att navigera de komplicerade processerna som utveckling och användning av lärospel utgör.

Unpacking Digital Game-Based Learning