”Det pågår en hälsofiering av skolan”
Född 1975
i Stockholm
Disputerade 2015-06-04
vid Stockholms universitet
Med önskan om kontroll : Figurationer av hälsa i skolors hälsofrämjande arbete
Karin Gunnarssons avhandling visar hur begreppet hälsa har fått en stark position i skolan. Tidigare handlade det hälsofrämjande arbetet om att göra insatser där det uppkommit problem. Idag handlar skolans hälsofrämjande arbete om att arbeta förebyggande med tidiga insatser, vilket innebär att det utformas genom generella angreppssätt, riktas mot alla elever, med antaganden om att en metod fungerar för alla, menar hon.
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag är gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi och har alltid varit intresserad av värdegrundsfrågor och skolans uppdrag att fostra barn och unga på olika sätt. Jag fick delta i ett forskningsprojekt som handlade om livskunskap. Inledningsvis trodde vi i projektet att livskunskap skulle handla om etik och olika livsfrågor. Ju mer jag forskade insåg jag att det inte handlade så mycket om existentiella frågor – det var snarare ett stort fokus på hälsa.
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om hur hälsa görs i skolors hälsofrämjande arbete. För att undersöka detta använder jag ett teoretiskt perspektiv, post-konstruktionism. Det utgår från att diskurser, materialiteter och känslor är aktiva aktörer som tillsammans producerar hälsa.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att det pågår en hälsofiering av skolan – hälsa som fenomen har fått en stark position i skolan. Detta fann jag genom att undersöka policydokument och ett hälsofrämjande program, DISA. Jag blev förvånad över hur hälsa och lärande skrivs samman i policydokumenten. Det är en förgivettagen utgångspunkt som ständigt upprepas att god hälsa är ett villkor för att kunna lära sig någonting. Hälsa blir på så vis något individuellt, något före relationer och praktiker, något som går att fastställa, utveckla, träna och utvärdera, och något som går att kontrollera med generella insatser.
– Genom skolors hälsofrämjande arbete upprätthålls en berättelse om ohälsa bland unga. Denna berättelse marginaliserar andra berättelser. Till exempel berättelser om att de flesta unga uppger att de mår bra och berättelser som innefattar ett problematiserande av vad skolors hälsofrämjande arbete är del av att producera. Jag kunde se en individcentrering med fokus på eleverna, i detta fall flickor, och återkommande prat om att de ska lära sig att hantera stress. I stället för att ställa frågan hur vi kan göra tillvaron mindre påfrestande handlar åtgärderna i policy och DISA-programmet om hur individen kan lära sig att hantera tillvaron, tänka positivt och förändra sina tankar.
– Det innebär ett stort ansvar för sin egen hälsa, samtidigt som eleverna får lära sig att de har begränsad möjlighet att påverka det som sker runt om kring sig, i skolan och i samhället i stort. Eftersom DISA-programmet hade så stort fokus på elevernas negativa tankar var det vissa elever som sa att de mådde sämre efter att de hade deltagit i programmet.
Vad överraskade dig?
– Det var just att hälsobegreppet har blivit så starkt i skolans policydokument. Det skapar utrymme för att införa terapeutiska och behandlande metoder och tillämpa dem som undervisande och förebyggande tillvägagångssätt inom skolans verksamhet, som till exempel DISA-programmet.
– Genom mitt deltagande i DISA-programmet, som är ett manualstyrt program med en färdig agenda, blev jag överraskad av den kraft som manualen fick. Jag menar att den är en kraftfull medskapande aktör som skapar hälsa, kroppar och kön. Jag kunde själv se hur snabbt jag kom in i manualens logik och hur mina tankar och min kropp blev formade av manualens frågor. Även andra så kallade materialiteter, såsom stolar, lappar, soffor och kroppar blev delaktiga i att göra hälsa på sätt som inte gick att kontrollera eller styra.
Vem har nytta av dina resultat?
– Policymakare, lärare som är intresserad av värdegrundsfrågor och de som är verksamma inom elevhälsan i stort.
Åsa Lasson