Essäskrivande i gymnasiet : Lärares föreställningar om essän som skolgenre och essäistiska drag i elevtexter

Abstrakt

Avhandlingens övergripande syfte är att öka förståelsen av det essäistiska skrivandet i gymnasiet med fokus på studentexamensprovet i modersmål och litteratur i Finland, med ett särskilt intresse för lärarperspektivet. Den utgår från en hermeneutisk ansats och kombinerar sociokulturell skrivforskning med litteraturvetenskaplig essäteori. För att nå syftet ställs tre, delvis överlappande, forskningsfrågor: Vilka föreställningar har gymnasielärare i svenska och litteratur om 1) studentexamensgenrerna essäprov och essäsvar, 2) de starka essäproven, och 3) skrivundervisning i anslutning till studentexamensproven? Fyra artiklar ingår i avhandlingen och kappan bidrar med en genomgång av studentexamensgenrer och forskningen kring dem. Ett huvudkapitel behandlar essän som genre och det essäistiska som modus ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv.
I artikel I granskas 17 gymnasieuppsatser utgående från hur reflektion och mångtydighet framträder i dem, det vill säga två karakteristika för essän som litterär genre. Kombinationen ”reflekterad mångtydighet” är gemensam för starka uppsatser och essän som genre, vilket implicerar att det föreligger en skrivdidaktisk potential i att begagna sig av essän i gymnasiets skrivundervisning.
Tre fokusgruppsintervjuer med sammanlagt sju gymnasielärare i svenska och litteratur utgör empiriskt material för artikel II. Fokus ligger på studentexamensgenren essäprov (använd 2007–18) och lärarna finner det utmanande att karakterisera denna skolska genre. Det som kännetecknar de starka essäproven är enligt dem dels textrelaterade kategorier som språklig normenlighet och global textkontroll, dels skribentrelaterade kategorier som tankeskärpa, originalitet och mottagarmedvetenhet. Även här går det således att dra många paralleller med essän som litterär genre.
Artikel III utgår från samma fokusgruppsintervjuer som artikel II och inriktar sig på föreställningar om skolgenren essäsvar, vilken enligt lärarna karakteriseras av en objektiv stil och domineras av en kunskapsreproducerande och kunskapsdokumenterande praktik. Lärarna i svenska och litteratur uttrycker osäkerhet om vems ansvar det är att lära de studerande på gymnasiet skriva essäsvar, en genre som används som provgenre i andra ämnen.
I artikel IV analyseras tre kollegiala samtal mellan fyra gymnasielärare i svenska och litteratur där skrivundervisning och det digitala studentexamensprovet står i fokus. Lärarna uttrycker en konflikt mellan att behöva anpassa skrivundervisningen utgående från studentexamenskrav och utforma den i enlighet med läroplanens intentioner.
Resultatet från avhandlingen diskuteras med hjälp av en figur som åskådliggör mötet mellan skrivande i och utanför skolan på tre nivåer. På den textuella nivån motsvaras den längre, skriftliga framställningen i studentexamensprovet av essän som skolextern genre. Att lärarnas karakteriseringar av starka elevtexter motsvarar beskrivningar av essän som genre indikerar att essän kunde utnyttjas i större utsträckning, både som examensgenre och i skrivundervisningen. På den andra, existentiella nivån dras en parallell mellan gymnasieläroplanens formulering om lärokursen svenska och litteratur som ett livskunskapsämne och det essäistiska som modus. Avhandlingen argumenterar för att det essäistiska – förstått som det kritiska, reflekterande förhållningssätt som präglar essän som genre – kunde ges större utrymme i läroplanen i och med att det står i samklang med det som läroplanen redan nu uttrycker. På den tredje, ideologiska nivån kopplas de övergripande läroplansmålen om aktivt medborgarskap till skrivandets roll för demokratifostran. Avhandlingens slutsats är att essän som genre och det essäistiska som modus lämpar sig väl som både mål och medel för skrivundervisningen.