Stora olikheter i skrivundervisningen på gymnasiet

Elever som läser samma kurs på samma skola får helt olika möjligheter att utvecklas som skribenter, beroende på vilket gymnasieprogram de läser. Alla elever kan dock utvecklas som skribenter om de får en undervisning av hög kvalitet. Det hänger på lärarens inställning till ämnet och till sina elever.

 Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är själv svensklärare och har undervisat dem man ibland kallar lågpresterande eller lågmotiverade elever. Då har skrivundervisningen varit det svåraste och mest utmanande. Många elever är väldigt skrivängsliga och vill gärna undvika att skriva.

 Vad handlar avhandlingen om?

– Det handlar om elevers möjligheter att fortsätta att utvecklas som skribenter inom svenskämnet på gymnasiet. Jag har tittat på skrivundervisningen under det som då var en obligatorisk kurs för alla elever i fyra klasser på fyra olika program, fast på samma gymnasieskola. Det var två yrkesförberedande program, el- och handelsprogrammet, och två studieförberedande, natur- och samhällsprogrammet. Jag har observerat lektioner, intervjuat lärare och elever och samlat in skrivuppgifter och elevtexter.

 Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det är stora olikheter i det jag kallar för skrivundervisningserbjudandet, det vill säga vad elever erbjuds för slags undervisning i skrivande, både kvantitativt och kvalitativt. Det märks inte bara mellan studie- och yrkesförberedande program, som jag kanske hade väntat mig. Den enskilda lärarens elev- och ämneskonception, alltså hur man tänker om den grupp elever man har framför sig och förstår svenskämnet och skrivundervisning, avgör mycket vad man har att erbjuda som lärare .

– Tydligast skillnad blev det mellan de båda lärarna på yrkesförberedande program. Den ena hade höga förväntningar och en väl genomtänkt skrivundervisning, med mycket instruktioner som hon hade specialanpassat för elevgruppen. Hennes krav och förväntningar var höga fast eleverna gick på yrkesprogram. Den andra läraren, som arbetade med elever på el-programmet och företrädesvis pojkar, hade ganska låga förväntningar på vad eleverna kunde och ville prestera. Den undervisning som el-klassen erbjöds motsvarade inte alls skrivningarna i styrdokument, till exempel att skriva analyserande och argumenterande texter. Det gjorde aldrig de eleverna. De skrev mer för att redovisa och reproducera. Där blev skillnaderna väldigt tydliga.

– Ett annat resultat är att de krav som de nationella proven ställer i hög grad styr undervisningen, framförallt vilka genrer som testas. Om man arbetade med litteratur fick eleverna skriva exempelvis utredande och analyserande texter om litteraturen, i genrer som man förväntar sig ska komma på de nationella proven.

 Vad överraskade dig?

– Graden av olikhet i undervisningen. Eleverna går på samma skola och läser samma kurs, men möts av så olika krav och förväntningar på vad de ska prestera. Här skulle jag vilja lyfta fram den ena av lärarna som arbetade på yrkesförberedande program. Hon kunde säga att det var onödigt att eleverna skulle skriva debattartiklar och essäer, men hennes undervisning gick att jämföra med den på de studieförberedande programmen. Hon var spännande – och professionell.

 Vem har nytta av dina resultat?

– Aktörer på alla nivåer i skolan. Vad gäller avhandlingens didaktiska implikationer rör de kanske främst svensklärare, men egentligen alla lärare eftersom jag diskuterar social reproduktion och differentiering mellan elevkategorier. Sedan är den viktig för skolledare som ansvarar för att eleverna erbjuds en likvärdig och högkvalitativ undervisning. Sedan tänker jag mig att utbildningspolitiker kan ha nytta av den. Avhandlingen visar att elever som går på yrkesförberedande program också kan prestera väl om de får en högkvalitativ undervisning. Man kanske inte ska differentiera så mycket mellan högskole- och yrkesförberedande program redan på styrdokumentsnivå.

 Annelie Drewsen