Elevers tänkande utvecklas med Sokratiska samtal

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Intresset uppstod när jag deltog i en kurs för professor Lars Lindström där han tog upp den Sokratiska samtalsmetoden. Jag var själv verksam som lärare när jag läste kursen, så jag började fundera mycket över den här metoden och hur den kunde användas som ett komplement till vanlig undervisning. Jag började använda den Sokratiska metoden i min egen klass, och märkte då att det här var något helt annat än undervisning! Så småningom började jag undervisa om den Sokratiska metoden, och det var då jag märkte att en del hade svårt att förstå hur den skulle användas. Därför ville jag undersöka vad det Sokratiska samtalet står för och varför det inte är helt lätt att lära sig använda: hur går samtalet till, varför är det så annorlunda andra klassrumssamtal – och varför ger det helt andra effekter?

Vad handlar avhandlingen om?

– Om det Sokratiska samtalet, som är ett filosoferande sätt att arbeta med barn. Avhandlingen är uppdelad i två delar: i den första delen går jag igenom alla de arbetssätt och metoder som skapats i anslutning till den Sokratiska metoden. Under historiens lopp har nämligen ett antal teorier om hur man kan arbeta med sådan här samtal uppstått oberoende av varandra. Det rör sig egentligen om bakomliggande pedagogiska principer kring hur man kan jobba med tänkandet, för ytterst är det tänkandet som den Sokratiska metoden syftar till att utveckla. Trots att det kring den Sokratiska metoden har skapats en mängd olika traditioner över hela världen (som till synes inte verkar känna till varandra), så är de metodiska stegen mycket lika: det finns en del moment som hela tiden återkommer, till exempel att dialogen ska vara öppen, att det ska finnas rum för en mångfald av idéer och att dessa ska kunna granskas kritiskt. Jag har kokat ner dessa olika metoder till något som jag kallar för det Sokratiska samtalet, och i avhandlingens andra del följer jag en grupp lärare som använder sig av det här i klassrummet. Det rör sig om videoinspelningar av sju barn- och ungdomsgrupper (i åldrarna 5-16 år) som regelbundet filosoferat i Sokratiska samtal under tre år. Videoinspelningarna har skett i början, mitten och slutet av den här perioden, i syfte att ta reda på om det sker någon utveckling: sker det som de Sokratiska metoderna hävdar ska hända? Blir det så som det var tänkt, eller blir det på något annat sätt?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att det är väldigt svårt att lägga om en klassrumskultur! Vi har en väldigt stark tradition av att läraren styr dialogen i klassrummet och fördelar ordet, vilket blir väldigt svårt att överkomma när man plötsligt ska gå över till en flerstämmig kommunikation där många röster ska höras. Lärarna i studien faller hela tiden tillbaka i sin gamla lärarroll till en början, men när de väl bryter sig loss från sitt invanda beteende så utvecklar barngrupperna en otrolig förmåga att samverka kring samtalet: de börjar samarbeta på ett mycket avancerat sätt, mestadels via gester och blickar. Avhandlingen visar att Sokratiska dialogen verkligen har något att ge, eftersom den erbjuder ett helt annat förhållningssätt än den vanliga klassrumsundervisningen. Egenskaper som bland annat betonas i läroplanen – att kunna fatta beslut, lösa problem och tänka kritiskt – uppmuntras i det Sokratiska samtalet. När eleverna går in i ett Sokratiskt samtal måste de lära sig att samarbeta, men för att få en intellektuell utveckling måste de också lära sig att säga emot varandra. De Sokratiska traditionerna föreställer sig nämligen att gruppens styrka är att den kan vara upphov till en mängd idéer, som sedan granskas kollektivt – och då rensas det som inte är funktionellt bort. Tanken är att elever som lär sig det här arbetssättet ska använda det i sitt eget tänkande, med andra ord ska eleven försöka tänka sig alla de röster som belyser ett problem från olika håll, och därigenom hitta ett logiskt resonemang i sin individuella problemlösning. De grupper som samspelar i avhandlingen tycks bli väldigt duktiga på att agera på det här sättet.
– Ett annat syfte med avhandlingen var att ta reda på varför en del lärare kunde ta till sig av den här metoden direkt, och andra inte. Resultaten visar hur det går till när lärarna lär om till det nya förhållningssättet, bland annat blir deras regelbrott produktiva för deras förståelse, eftersom det är när de gör fel som de upptäcker vad som är rätt.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att det fanns så mycket gemensamt i de Sokratiska metoder som har uppstått, trots att de har växt fram på helt olika platser i världen. En annan överraskning var att när jag tittade på det videoinspelade materialet så insåg jag att när läraren inte lyckas med det Sokratiska samtalet så säger det väldigt mycket om hur den egentliga klassrumsundervisningen brukar se ut – det är nämligen den som läraren faller tillbaka i när han eller hon misslyckas med det dialogiska samtalet. Det som oftast är orsaken till att ett dialogiskt samtal inte fungerar är som sagt att läraren faller tillbaka i gamla traditioner: man försöker disciplinera eleverna att föra samtal på ”rätt” sätt, vara tysta eller ge dem vägledning ifråga om vad som är rätt eller fel. Men det går inte att bete sig så om ett jämställt arbete ska kunna uppstå. Det var också väldigt intressant att se hur en samarbetande (eller motarbetande) kultur skapades genom elevernas gester och blickar – inte genom ord.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det har lärare som vill förändra eller förbättra sitt förhållningssätt i klassrummet när det gäller just samtal och dialog. I avhandlingen finns en rad konkreta tips om vad man borde och inte borde göra i undervisningen, så en del av resultaten är definitivt relevanta för klassrumsgolvet. Forskare kan också ha nytta av de resultaten, synnerhet de som är intresserade av klassrumsdialogen samt betydelsen av gester i en gruppinteraktion. Är man road av pedagogik överhuvudtaget så tror jag att man kan få ut mycket av avsnitten som handlar om Sokrates, Platon och Dewey: det är både allmänbildande och rolig läsning.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att resultaten kan påverka genom att visa att det finns andra sätt att jobba i klassrummet, som i vissa avseenden är mer produktivt. Det går inte att sticka under stol med att det är svårt att förändra klassrumskulturen, men att ta till sig av den här avhandlingen kanske leder till att man får upp ögonen för något nytt, vilket är en god början. Om du är en lärare som redan funderar på hur du ska få fler elever att våga prata i klassrummet, hur man kan ge utrymme åt olika idéer eller hur samarbetet och elevernas tänkande kan utvecklas – då tror jag att du kan få påtaglig hjälp av den här avhandlingen. Och ganska rolig läsning!

Hedda Lovén