Att motivera när ingen motivation finns

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Man kan säga att ämnet kom till mig. Min högskola blev kontaktad av en grupp lärare på individuella programmet som kämpade med bland annat hög frånvaro, mycket skolk och dåliga resultat hos sina elever. De hade beslutat sig för att prova en ny undervisningsmodell och ville att högskolan skulle vara med och dokumentera och följa deras arbete, vilket jag tyckte lät väldigt intressant. För mig personligen så passade det också bra eftersom jag visste att jag ville ägna mig åt praxisnära forskning ute bland människor – jag ville inte skriva en teoretisk avhandling.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur gymnasieskolan ska möta de elever som har sämst meritvärde med sig från grundskolan. Under tre års tid har jag observerat och intervjuat en liten klass om åtta elever och deras lärare på IV-programmet, i syftet att beskriva både lärare och elevers erfarenheter av gymnasiet. Målsättningen för de här eleverna var att de skulle få kompetens att jobba i storkök och givetvis att de skulle få med sig så många betyg som möjligt. Lärarna i avhandlingen hade en teori om att eleverna hade problem med att möta många olika vuxna, därför ville de pröva att bara låta eleverna möta två olika lärare: en i kärnämnen och en i praktiska ämnen. Dessutom skulle man försöka skapa ett sammanhang som eleverna upplevde som meningsfullt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– För att eleverna ska bli motiverade, tycka att det här är meningsfullt och faktiskt dyka upp till lektionerna krävs en nära och tät relation med lärarna. De behöver känna sig bekräftade som människor, inte som elever. Dessutom krävs en känsla av delaktighet: eleverna måste få uppleva att de är med och bestämmer över innehåll och form. Utöver medmänsklighet och delaktighet krävs slutligen att lärarna skapar en lärandesituation som är på riktigt, som fyller en verklig funktion. Det får inte bara handla om konstgjorda situationer i skolmiljö: det märktes direkt när eleverna fick i uppdrag att göra verklighetsanknutna saker, till exempel att laga mat till skolbarn. Det praktiska arbetet i handen, en riktig arbetssituation, det var då det lossnade för de här eleverna. En grundläggande förutsättning för de här eleverna är att här och nu måste upplevas som verkligt hela tiden.
– Det man måste komma ihåg är att ingångsvärdet för de här eleverna var att skolan var totalt värdelös, meningslös och alla lärare var knäppa. Idag går 99, 6 % av alla elever på gymnasiet, i den grupp elever som inte har ett enda betyg går hela 70 % på gymnasiet. Enda anledningen till att de läser vidare överhuvudtaget är för att det inte finns någon arbetsmarknad för 16-åringar. Men det intressanta i min studie är att efter 1½ – 2 år så har de här eleverna faktiskt ändrat inställning till skolan. Även lärarna tyckte att det blev en otrolig skillnad jämfört med tidigare, särskilt när det gällde skolproblematik och närvaro, dessutom tog eleverna många fler poäng än tidigare.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Hur mycket människor kan växa och ta igen om inställningen till lärandet förändras. En förbättrad självbild har oerhörd betydelse, det är helt fantastiskt. De här eleverna hade en väldigt dålig självbild när de började gymnasiet, men på slutet såg de sig själva som kompetenta köksarbetare som kunde en hel del. Så det handlar mycket om självutveckling och självförtroende.
– Jag förvånades också över hur uthålliga de här lärarna var: de hade en mycket medveten strategi som gick ut på att eleverna själva skulle förstå vilka beteende som var bra eller inte (att vara någon form av polis var helt meningslöst, då möttes de bara av mer motstånd). Jag tyckte det hela verkade ganska flummigt i början, det tog nästan ett år innan eleverna började följa de här reglerna, men när det väl lossnade så förstod jag hur medvetet lärarna hade arbetat med det här och vilket resultat det gav.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla lärare som arbetar med den här typen av elever i skolan, särskilt de på IV-programmet förstås, men överhuvudtaget så kan avhandlingen vara intressant för lärare som arbetar med omotiverade elever. Jag tror definitivt att man som lärare har nytta av att förstå hur de här eleverna faktiskt tänker.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det är svårt att säga, det finns inget facit när man arbetar med människor, lärare måste ju skapa de modeller och metoder som funkar för dem. Men en sak är jag övertygad om: prov, läxor och ordningsbetyg – det är överhuvudtaget ingen motivationsfaktor för den här elevgruppen förrän de har ändrat inställning till den här skolkontexten. Allt hänger på att inställningen måste förändras först, och det är otroligt viktigt att ha förståelse för. Det är ingenting som kan hjälpa den här elevgruppen innan så har skett.

Hedda Lovén